Så, nu har jag skrivit in mig på Arbetsförmedlingen... Gått på basinformation. De får en verkligen att känna att man måste jobba för att vara en riktig medborgare... Som en riktig slökorv. Hm, det är bara det att jag inte vill jobba just nu, bara det lilla kruxet. Det känns lite märkligt. För en kvinna som varit så duktig, lydig och ambitiös hela livet (eller så länge jag kan komma ihåg i alla fall), att sitta här och inte veta hur jag ska vara. Hur jag vill vara.
Ärligt talat är det rätt svårt att släppa taget, svårt att ändra sig. Svårt att lita på att det kommer att bli som det ska. Självklart fattar jag att den här rädslan har med kontrollförlust att göra. Det har ju varit min svaghet så länge, att inte våga tappa kontrollen. Trots att jag vet att livet, och allt som betyder något i livet – kärlek, vänskap, närhet, samhörighet, familj och så vidare – allt det är något som bara händer (drabbar en skulle vissa säga). Men det är ändå svårt att låta bli att försöka styra, försöka tänka ut lösningar.
Just precis nu känner jag en enorm frihet. Allt är möjligt. Just nu är det verkligen det. Den känslan är speciell. Jag vill ta till vara på det här ögonblicket, för det är unikt det vet jag. Det är ett privilegium att få möjligheten att kliva ut i det okända. Att få tid att stanna upp och verkligen känna efter.
Ändå blir jag rädd och undrar om jag inte bara ska ta och söka ett nytt jobb. Tänk om ingen vill ha mig efter det här? Vad händer om jag inte får något jobb, aldrig någonsin mer? Vad händer med min pension? Ja, alla sådana frågor virvlar runt som ångestfyllda bollar i ett flipperspel. Ja, just det ett flipperspel... Det är som det. Att jag vet att det bästa sättet att nå dit jag vill är att vara avslappnad och bara hänga med i vad som händer, men jag försöker desperat att tänka sju steg framåt och styra över var bollen tar vägen.
Två delar i mig slåss; Den ena som är så glad att jag äntligen stannar upp och lyssnar på mig själv. Stolt att jag vågar. Bryta upp och prova nya tankebanor. Den andra som är förmanande och bannar: du din bortskämda typ, tänk nu om du förstör allt du byggt upp, allt du kämpat för.
Jag vet ju vilken del jag ska lyssna på. Samtidigt så måste jag nog ge mig själv lite tid och tålamod. Om nu kontroll-fian fått styra så länge och har hittat så ”fin-fina” strategier för att överleva så tar det lite tid att ändra, att släppa fram mitt öppna, förlåtande, intutiva jag. Lite tid och omsorg...
Kontroll-fian får inse sina begränsningar. Att hon kväver all växtlighet där hon går fram. Att hon inte behöver vara rädd mer. Hon har en vän, som aldrig någonsin sviker. Som aldrig kommer att överge henne. Som älskar dem båda, just som de är. Det är tryggheten, att jag faktiskt litar på mig själv. Att jag vet att hur det än blir så kommer jag att hålla min egen hand. Och den är varm och mjuk och samtidigt stadig och fast.
PS: Bra tips för dig som söker jobb på IKEA va? ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar