Trädet Anna-Klara

I somras fick vi missfall. Bara tanken gör mig fortfarande ledsen. Barnet var bara ett embryo, hade inte ens satt sig fast antagligen. Men för mig spelar inte det någon roll. Du var verklig och jag saknar dig.

Med dramatik fick jag ligga inne på sjukhus, för att de ville se att det inte var utomkvädeshavandeskap. På sätt och vis var det bra att få den tiden att tänka, och känna smärtan. Jag minns hur jag pratade med barnet. Jag talade om för det hur älskat det var, hur mycket vi längtar efter det. Jag bad också, för första gången i mitt liv tror jag. Jag bad av hela hjärtat att få behålla ett friskt och fint litet barn. Sorgen efter blandades med skuldkänslor. Kanske hade jag gjort något fel... Kanske råkade jag dricka vin när jag inte visste att jag var gravid. Kanske jag inte skulle ha dragit upp de där rötterna när jag hade på ont i ryggen... Smärtan som jag då inte visste var missfallet. Nu vet jag att det bara blev så, att det antagligen är en erfarenhet som vi behöver av någon anledning.

Missfallet tog min oskuldhet. Vi var så ohämmat lyckliga när graviditesstickan visade plus. Så glada och stolta. Den känslan kommer jag aldrig att få tillbaks. Jag tänkte inte ens att något skulle kunna gå fel. Nu om det händer så kommer jag att oroa mig från dag ett, så är det bara. Rädd för att det ska hända igen, eller att något är fel, eller tänker på hela barnets liv... Allt som kan hända. Jag har varit rädd sedan dess. Längtar efter att bli med barn, men jag är rädd för att bli med barn.

Precis efter att vi kommit ut från sjukhuset fick jag veta att farfar fått en stroke, som han några dagar efteråt dog av. Precis efter fyllde jag 30 år. Precis efter hade vi en fest, som blev väldigt lyckad men jag hade verkligen dubbla känslor. Jag fick ett träd av min kusin. Vi planterade det vid lilla stugan och jag döpte det till Anna-Klara, till minne av det liv som inte blev.

Det som är positivt är att vi nu verkligen vet att vi vill få barn med varandra. Jag är ledsen över missfallet, men glad över vetskapen att jag vill ha barn. Och vågar hoppas på ett friskt, fint litet barn.

Trädet Anna-Klara fick en regnig första sommar, men regnet hjälper det att sätta rötter, växa mot solen och en dag bära frukt, bigarråer.

Vi älskar dig, söta ofödda själ. Min modiga ängel.

Vad jag känner för mig

Så här kring alla-hjärtans-dag (var ju igår) kommer temat egen-kärlek på tapeten. Nej, jag pratar inte om att tafsa på sig själv - jag pratar om vad man känner för sig själv, självkänsla om du så vill.

Hittade en dikt jag skrivit på temat:

Det jag känner för mig just nu är kluvet
Jag vet att jag kommit långt
Från en blyg liten tös
Till en blommande kvinna
Med vilja, intresse och engagemang

Ändå känner jag mig liten ibland
Ändå vill jag fly ibland...
Vill smita från ansvar och jobbigheter

Fast stark för det mesta
Med kraft att bära mig, och världen om det behövs
Med förmåga att älska och kunna älskas

Att kunna älskas…
Att ge kärlek
Utan att kräva tillbaka
Att få kärlek
Utan att känna skuld

Jag är liten och stor samtidigt
Jag är flicka och kvinna
Jag är stark och svag
Jag är mänsklig…
Åh, så mänsklig…
Jag har känslor och vilja

Jag vill bli allt som jag kan bli
Vill se mina möjligheter
Vill våga möta dig i kärlek
Vill våga släppa taget
Vill älska mig själv
Precis som jag är
Med fel och brister
Och styrkor och förmågor

Som jag är bara
Bara som jag är
Som bara jag är

Vill lyftas upp på kraften av min egen vilja
Av min egen dröm
Av min längtan
Vill fylla min cirkel med energi
Vill fylla min kropp med stolthet

På samma sätt som jag fylls av energi av att vara med dig
På samma sätt som jag känner stolthet över dig

Så som jag älskar dig
Just så mycket vill jag älska mig

Kontroll-fia får spatt...

Så, nu har jag skrivit in mig på Arbetsförmedlingen... Gått på basinformation. De får en verkligen att känna att man måste jobba för att vara en riktig medborgare... Som en riktig slökorv. Hm, det är bara det att jag inte vill jobba just nu, bara det lilla kruxet. Det känns lite märkligt. För en kvinna som varit så duktig, lydig och ambitiös hela livet (eller så länge jag kan komma ihåg i alla fall), att sitta här och inte veta hur jag ska vara. Hur jag vill vara.

Ärligt talat är det rätt svårt att släppa taget, svårt att ändra sig. Svårt att lita på att det kommer att bli som det ska. Självklart fattar jag att den här rädslan har med kontrollförlust att göra. Det har ju varit min svaghet så länge, att inte våga tappa kontrollen. Trots att jag vet att livet, och allt som betyder något i livet – kärlek, vänskap, närhet, samhörighet, familj och så vidare – allt det är något som bara händer (drabbar en skulle vissa säga). Men det är ändå svårt att låta bli att försöka styra, försöka tänka ut lösningar.

Just precis nu känner jag en enorm frihet. Allt är möjligt. Just nu är det verkligen det. Den känslan är speciell. Jag vill ta till vara på det här ögonblicket, för det är unikt det vet jag. Det är ett privilegium att få möjligheten att kliva ut i det okända. Att få tid att stanna upp och verkligen känna efter.

Ändå blir jag rädd och undrar om jag inte bara ska ta och söka ett nytt jobb. Tänk om ingen vill ha mig efter det här? Vad händer om jag inte får något jobb, aldrig någonsin mer? Vad händer med min pension? Ja, alla sådana frågor virvlar runt som ångestfyllda bollar i ett flipperspel. Ja, just det ett flipperspel... Det är som det. Att jag vet att det bästa sättet att nå dit jag vill är att vara avslappnad och bara hänga med i vad som händer, men jag försöker desperat att tänka sju steg framåt och styra över var bollen tar vägen.

Två delar i mig slåss; Den ena som är så glad att jag äntligen stannar upp och lyssnar på mig själv. Stolt att jag vågar. Bryta upp och prova nya tankebanor. Den andra som är förmanande och bannar: du din bortskämda typ, tänk nu om du förstör allt du byggt upp, allt du kämpat för.

Jag vet ju vilken del jag ska lyssna på. Samtidigt så måste jag nog ge mig själv lite tid och tålamod. Om nu kontroll-fian fått styra så länge och har hittat så ”fin-fina” strategier för att överleva så tar det lite tid att ändra, att släppa fram mitt öppna, förlåtande, intutiva jag. Lite tid och omsorg...

Kontroll-fian får inse sina begränsningar. Att hon kväver all växtlighet där hon går fram. Att hon inte behöver vara rädd mer. Hon har en vän, som aldrig någonsin sviker. Som aldrig kommer att överge henne. Som älskar dem båda, just som de är. Det är tryggheten, att jag faktiskt litar på mig själv. Att jag vet att hur det än blir så kommer jag att hålla min egen hand. Och den är varm och mjuk och samtidigt stadig och fast.

PS: Bra tips för dig som söker jobb på IKEA va? ;-)

Fjärilsvingar...

Jag har gjort det.
Jag lämnade jobbet, sa upp mig, gjorde ett bra avslut och lämnade alltihop. Till sist tröttnade jag på att bara stressa, på att se livet som något man måste göra/uppnå/leva upp till. Det är ju inte det livet går ut på. 30 år. 30 år har jag just fyllt. Då ska man inte vara utbränd. Jag har så mycket att ge till världen, så många vägar och kanske nya färdigheter (vem vet?) att upptäcka.

Jag har gått omkring och känt mig som ett ljus som brinner med halv låga. Som om allt syre försvunnit och jag kan knappt andas. Som om jag är en halv människa. En liten tanig svan. Så det är dags.

En retreat helt enkelt. En paus för att försöka väcka energin till liv. En andningspaus. Möjlighet till utveckling. Att jag är väldigt skraj stoppar mig inte. Det är ok att vara rädd, men det får inte hindra en från att våga prova.

Jag har provat. Provat att byta jobb- Jag har provat att köra på - köra huvudet rakt in i väggen. Jag har också provat att gå i terapi och ändrat mitt beteende och i viss mån mina tankar och känslor. Det är väl just den bearbeteningen som väckt insikten om att något är fel. Att något annat faktisk är möjligt. Livet behöver inte vara ett ekorrhjul – runt, runt, snabbare och snabbare. Livet är. Ja, livet bara är. Jag har inte en aning om vad det egentligen innebär. Det låter ju enkelt nog, enkelt och fint. Men, hur fan gör man då??

Så, jag provar helt enkelt med en tankepaus – ett break. Så får vi se vad det för med sig. Hjärtat mitt står åtminstonde på glänt, för att våga släppa in positiv energi. Någon har sagt att det svåraste man kan göra är att våga vara lycklig. Mh, ja... Vi får se vad som väntar.

Som Peter Stormare sa på Stjärnorna på slottet (som han säkert hämtat från någon annan i sin tur): att mitt liv finns redan där. Det är som ett elljusspår. Man kan irra omkring hit och dit av från stigen, men ljuset leder en tillbaks och man kan tydligt se var slingan går. Det är bara att ta sig upp igen. Att luta sig tillbaka, livet fortsätter, det bara händer.

Men det är läskigt...

So long, puss och kram!